Inget bakslag idag inte. Bra jobbat, eller hur! Dagen har varit bra. Får ibland krampkänning men det är under kontroll. Går bättre och kan böja knät lite mer. Tränat ett pass på rehab. Fick lite behandling baksida lår.
Jag kom just hem från fotbollsmatch. KS och jag kollade när mitt lag spelade. Tyvärr blev det förlust (igen). Härligt att prata med lite vänner och få energi. Det här med att sitta vid sidan om planen och veta att man inte kan spela känns lite ambivalent. Jag tycker om att kolla på fotboll och kul att träffa alla. Att kolla på fotboll ger mig också energi och motivation att köra på med rehabiliteringen. Men men stundvis bubblar en sorg upp inom mig. Att inte kunna spela, att inte vara en i laget, att vara en looser. Kommer jag komma tillbaka? Hur ser min framtid ut? Stundtals känner jag mig som en 16-åring igen, ibland känner jag mig som en 36-åring och att mitt egoliv och fotbollsliv är förbi (borde skaffat barn för flera år sedan). När jag tänker efter är jag bara 26 och bestämmer själv vilken väg jag vill ta. Ålder är bara en siffra. Det är jag som är mitt största hinder.
Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv. (Kirkegaard)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar