Att vara patient

Idag var jag hos min SG. Fick lite behandling av baksida lår och gick igenom en ny övning för att främja sträckning i knäled och för cirkulationen.

Jag får fortfarande lite krampkänning vid utförandet av olika övningar/rörelser tex trappgång/stepbräda, uppresningar och cykling (bättre när jag höjde sadeln lite extra, smart jag vet).

Jag cyklade sammanlagt ca 20-25 minuter. Har lagt in cykling mitt i passet också för att få bättre cirkulation. Minskat tid med statisk belastning (balansplatta, balanskudde). Jag tror och hoppas att jag lyckats hålla mig på en lagom nivå idag. Håller tummarna!

Hur svårt ska det vara att hitta balans och hålla en lagom nivå? Det är så himla lätt att säga till andra hur de ska göra. Men när det kommer till en själv är det så svårt. Jag är medveten att jag inte kan ta ut mig så mycket som jag vill och jag försöker verkligen att tänka till. Men ändå fejlar jag. Haha. Att vara patient är en lärorik erfarenhet. Att stå på den andra sidan. Jag visste att "stoppa", "ta det lugnt" var min svaghet men tydligen var jag tvungen att uppleva det med! "Jag vill jag vill börja jobba nu" skriker en röst inom mig. "Kör på, kör på, kör hårt" skriker den också. Tyvärr så finns ingen röst som skriker bromsa, förrän bakslaget kommer =).

Ska försöka ta bort tanken att jag "ligger efter" med rehaben. Vad spelar det för roll egentligen att jag inte kan gå bra än?