Första gången jag skadade mitt knä var september 2009. Det var en helt vanlig träning. Vi körde ”kvadraten” och jag var inne i mitten och jagade. Löpte med full fart mot spelare för att ta bollen, fastnade med dobbarna på höger sko i gräsen och det tog bara stop. Jag minns att jag försökte komma i gång och jogga men fick avbryta träningen där. Tryck och högläge.
Dagen därpå när jag vaknade kunde jag knappt stödja på benet. Minns att jag ringde C. och tjöt (bodde då i ensam i studentlägenhet i norrköping). Jag tog stöd mot min cykel för att ta mig till och från skolan den dagen.
Någon dag senare vet jag att jag cyklade till träningen.. minns att det var en pärs att ta sig dit.
Fick tid hos privat sjukgymnast och kom vidare till medicinskt centrum där jag hade kontakt med läkare och sjukgymnast. Rehabtränade i några månader. Fick tillslut tid för MR som enligt läkare inte visade på total ruptur av främre korsband. Efter det beskedet vågade jag köra på för fullt. Tror att jag var tillbaka till match i april/maj 2010.
I augusti 2012 var olyckan tillbaka. Tisdagsträning, blöt och lerig plan. Ett vanligt motlägg/närkamp och mitt knä vek sig. Försökte fortsätta spela men märkte väldigt snart att det inte var möjligt. Tryck och högläge. Körde hem i min lilla bil med gråten i halsen och tårar som forsade ner för mina kinder. Jag som hade hittat glädjen igen efter flytten till min hemstad. En vän som är sjukgymnast kände på mitt knä och bedömde inte någon större instabilitet i knät.
Jag var med på träningarna och körde rehab vid sidan om. Försökte så småningom vara med på någon passningsövning, men det gick inget vidare, smärta och instabilitet. Men jag gav inte upp. Dumdristig som jag var (är?) gjorde jag ett sista försök när det kändes lite bättre att ta två voltaren innan träningen. Men självklart hjälpte det inte, knät vek sig utan större påfrestning. Efter 5 veckor med försök, då det återstod ca 3 seriematcher kvar gav jag upp för säsongen. Nu satsade jag på försäsong och seriespel 2012.
Fick äntligen tid hos sjukgymnast som ”patient”. SG bedömde mitt knä som ganska stabilt med ett ”stopp”. Fick stöttning i min rehabträning och stegring av program. Fortsatte att köra min rehabträning på gym ca 4 ggr/veckan i kombination med löpning.
Jag kände mig starkare och starkare. I januari stegrade jag träningen ytterligare. I slutet av januari och i början av februari började jag vara med på lättare bollövningar och styrka med mitt fotbollslag. Fungerade ganska bra första träningarna. Minns att jag kände vikningstendens när jag slog ett hårt pass en träning och avbröt där. Någon träning senare löpte jag mot bollen och slog ett pass med vänsterfoten, höger knä vek sig och jag avbröt ännu en träning. Fick ganska ont därefter.. Min sista fotbollsträning genomförde jag den 9 februari.
Några dagar senare fick jag möjlighet att träffa en erfaren ortoped genom mitt arbete. Han gav mig beskedet att mitt främre korsband var av och rekommenderade mig att sluta spela fotboll. Jag grät på vägen hemåt och var nerstämd flera dagar därefter. Stackars lilla mig tyckte jag. Det kändes som en del av min identitet, en del av mitt liv bara försvann utan att jag valt det själv. Känslan att sluta som en förlorare. Jag var en riktig looser.
Jag behövde några dagar av sorg för att sakta ta mig upp igen. Fortsatte att rehabträna och var envis med löpningen trots att jag fick ont efteråt. Knät gjorde sig påmind i vardagen, när jag satt länge stunder och efter en arbetsdag och när jag körde bil.
Jag beslutade mig ganska snart för att operera mig. Min sjukgymnast skrev remiss till ortopeden. Fick en tid för bedömning ca 3-4 veckor senare och operation ytterligare 4 veckor senare. Från remiss till operation tog det endast 8 veckor. Och jag hade rehabtränat sedan augusti så väl förberedd var jag.
Jag är så lycklig att jag fått denna möjlighet att få operera mig. Jag vet att det krävs mycket hårt arbete av mig det närmaste året – och hela livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar