Reflektion

Jag fick en kommentar här på bloggen som fick mig själv att börja reflektera över mitt år med korsbandsrehabilitering. Min blogg har blivit viktig för mig både som en tillbakablick och som ett verktyg att kämpa här och nu och för att se framåt. Jag kan gå tillbaka och se hur det var ”då” men även motivera mig med både kortsiktiga mål och planering och med långsiktig målsättning – att bli högpresterande och förhoppningsvis spela fotboll igen. Jag blir givetvis också glad om jag kan motivera andra i liknande situationer.

Jag skadade mitt knä i augusti förra året. Jag vet inte när det främre korsbandet gick av "helt". Antingen var det i augusti eller så kanske det var i januari/februari när jag började träna fotboll igen. Från augusti till operation blev det närmare 9 månader. Från konstaterad total ruptur till operation ca 3 månader. På ett sätt hade det varit bra om jag hade opereras tidigare men samtidigt hann jag träna upp mig en hel del innan. Rekommendationen är att förbereda sig med rehabilitering innan operation. Jag blev undersökt av mina kollegor (som är sjukgymnaster) ganska tidigt efter skadan, men de trodde inte att korsbandet var av. Därför gav jag chansen att fokusera på rehabilitering innan ev. operation.

Resan från augusti förra året tills nu (ett helt år) har varit upp och ner. Jag har varit ledsen många många gånger. Jag minns bland annat när jag fick det konstaterat. Hela min självbild förändrades. Jag som alltid har identifierat mig med idrotten och som en del i ett lag. Vad var jag utan fotbollen? Ganska snabbt bestämde jag mig för operation. Att jag inte kunde träna som jag ville och också påverkades i vardagen av mitt knä stärkte mig i att jag hade tagit rätt beslut.

Det värsta/tuffaste innan operation var nog osäkerheten vad hur det skulle gå. Saknaden över att inte kunna ta ut mig fullt. Att mitt knä begränsade mig att ta ut mig till max och göra vad jag ville. Jag ville verkligen inte sluta med fotbollen på det här sättet. Jag ville sluta med fotbollen på grund av att jag kände mig ”färdig” inte på grund av en skada.

När jag väl hade bestämt mig för operation kom många tankar och funderingar över operationen och rehabiliteringen efter. Jag sökte mycket information från olika källor. Det var en ganska bra period, då siktet var inställt på operation.

Jag hade aldrig opererats innan och kunde därför inte föreställa mig hur det skulle bli efter operationen. Första dagarna var omtumlande och smärtsamma. Jag hade inte räknat med att tjuta mig igenom träningspassen de första dagarna. Jag hade under första månaden svårt att hitta balansen mellan vila och träning. Jag ville så mycket. När jag kunde börja arbeta igen och när vardagen fungerade bättre och bättre blev det lättare att hantera.

Jag har haft många dalar där jag tvivlat på det mesta och grävt ner mig. Men jag har även lärt mig mycket om mig själv och fått plocka fram jävlaranamma som jag inte trodde fanns.

Allt har sin tid. Att låta det ta tid. Att kunna glädjas åt de små framstegen. Att inte vara bäst. Att inte kunna jogga. Att bli omsprungen av pensionärer i löpspåret. Att lära sig att hantera träningen. Att acceptera att träning inte bara handlar om att ta ut sig till max, utan att efter nuvarande förutsättningar utföra det som kroppen klarar av och mår bra av. Att skynda långsamt. Att se glädjen i det lilla.

Att rehabiliteras efter en korsbandsskada är en kamp i det tysta som ingen som inte varit där kan förstå. Både på gott och ont. Jag har fått en ökad förståelse för andra människor med olika skador eller funktionsnedsättningar. Jag har lärt mig mycket om mig själv. Men samtidigt är det en resa jag hellre skulle vilja vara utan.

Just nu känns det bättre än vad det gjort på ett helt år. Jag ser en höst där jag har tid att koncentrera mig på rehabiliteringen. Jag ser ett starkare och starkare Jag som var korsbandsskadad men nu sakta men säkert är på väg att åter igen bli högpresterande.