... beskriver mina känslor som jag hade under gårdagen. Många olika faktorer som samverkade och påverkade mitt välmående och min tillfredsställelse men nuvarande situation.
Jag vill också kunna träna som vanligt. Jag vill ut och springa. Jag hatar att cykla. Jag hatar att inte kunna ta ut mig fullt. Jag hatar att känna mig otränad och misslyckad.
Som svar på mina känslor drog jag till gymmet. Körde ett pass, så hårt jag kunde. Cykling, rehab och mage. Jag grät en skvätt under träningen när ingen såg. Bara för att jag kunde. Bara för att det var så synd om mig.
Efter träningen var allt bra igen. Sjukt stolt att jag motade bort de dåliga tankarna med min kämparglöd.
Jag har mycket hårt jobb som väntar mig. Det kommer bli tufft. Hårt. Men samtidigt är det självvalt. Det var mitt beslut att operera mig. Jag vill det här. Jag tror och hoppas att det kommer bli något positivt. Träning är den bästa medicinen mot det mesta. Det fungerar i alla fall på mig.
Nu ska jag iväg och riva av veckans första pass!
En korsbandsresa är verkligen en tuff resa där man kämpar i det tysta!
SvaraRaderaMen du kommer att fixa detta, du verkar ha bra idéer, härlig motivation och framförallt det viktigaste, VILJA!
Jag vet vad du går igenom och det är inte lätt...
Lycka till och jag önskar dig allt gott!
Jag håller med! Ibland har man verkligen dagar då man bara vill skrika & gråta på samma gång...
SvaraRaderaDet är trögt & varierande hur ens knä mår men som sagt bara att bita ihop.
Ser att du går promenader nu iaf,det måste ju kännas skönt? Jag går typ 25min ngr dgr i veckan & det är så skönt att få komna ut i naturen lite igen.
Till helgen ska jag gå spinning utbildning,ska bli spännande att se hur det går!
Lycka till
Angelica